...från någon som inte tycker om folk som ljuger - särskilt inte på facebook. Jag personligen tror att det mesta är stickat/virkat, men med små detaljer blir det liksom nytt. Jag inspireras av omgivningen och av andra, lägger till och drar bort, men jag försöker alltid vara noga med att tala om var jag hittat inspirationen. Men ibland blir det ju väääldigt likt...
Mitt vantmönster!! Jag gjorde det för några år sedan till någon jag tycker mycket om. Hon gillar katter och är den sötaste systerdotter man kan ha. Katten är inspirerad från en gammal, loppisfyndad bonad och fisken kommer från en matskål för katter. Nerkladdade på ett rutigt papper blev de så småningom ett korstygnsmönster som sen blev ett stickmönster
Inger Karlsson´s mönster (inringad)? Ja, kanske... om man tar bort katten, fiskbenet, rutmönstret på handflatan och modellen. Eller, är jag gnällig nu?
10 kommentarer:
Det får ju vara nån måtta på dumheterna!
/Syster Yster
blä :(
trista typer finns det måååånga tyvärr...
kraMyz
Jag förstår inte VARFÖR man säger att det är ens eget... *suck*
Hoppas att vi ses i Borås till helgen?!
Äsch vad fånigt, att inte kunna erkänna var man fått inspirationen ifrån!
Jag tycker inte du är gnällig!
Rent teoretiskt skulle ju människan ha kunnat titta på samma bonad och samma skål och blivit inspirerad på samma sätt. Sannolikt? Kanske inte. Gnäll på.
Nej så tråkigt! Gnäll så hon hör dig!
Näe! Tråk! Gnäll!
Man ser ju på lång väg att det är samma katt och fiskben! Usch!
Det är så konstigt, det där. Jag tänker, det kan ju inte alls vara svårt att säga att en blivit inspirerad av t.ex ditt mönster.
Trist när någon lånar ideer utan att hänvisa till källan men när det är sagt så ser ju mönstret väldigt fint ut, ditt alltså. Speciellt kul med dina fiskben :)
Skicka en kommentar